Frukostapportering

Av Eva Bodfäldt

 

Många hundägare tycker att det är relativt enkelt att lära hunden en grundläggande lydnad. Problemet knackar oftast på dörren lite senare i inlärningsprocessen när hunden ska utföra momentet under en längre tid utan att tappa koncentrationen på uppgiften.


Många hundägare tycker att det är relativt enkelt att lära hunden en grundläggande lydnad. Problemet knackar oftast på dörren lite senare i inlärningsprocessen när hunden ska utföra momentet under en längre tid utan att tappa koncentrationen på uppgiften. Hur lär man hunden att gå fot en längre sträcka utan att tappa koncentrationen? Hur gör man för att hunden ska förstå att den ska hålla kvar apporten i munnen?


Generellt sett är de flesta hundägare, speciellt kvinnor, rädda för att misslyckas. Jag brukar fråga vad som är det värsta scenariot och många svarar att de är rädda för att hunden ska lägga av. Sanningen är nog att vi alltför ofta" curlar" våra hundar istället för att våga utmana dem och därigenom öka deras kunskap om momentet. Hur många lockar inte på hunden när den tittar bort i fotgåendet eller vänder sig om och springer när hunden felaktigt saktar in under inkallningen? Och hur många använder inte sig av ”håll fast” för att hunden inte ska spotta ut apporten? Problemet med apporteringsträning är att de flesta är livrädda för att hunden ska släppa apporten istället för att se det som en naturlig utveckling av hundens förståelse för momentet. Vår rädsla för ett misslyckande skapar i sin tur lätt en oro som överförs till hunden. Apporteringen blir "viktig" på ett felaktigt sätt, och hunden kan uppleva situationen som alltför kravfylld.


Störning före tid

Om vi vill utveckla ett moment så att hunden oavsett störning, fortsätter att koncentrera sig på uppgiften måste vi utsätta hunden för en medveten störningsträning, en så kallad generalisering. Det innebär att hunden klarar uppgiften oavsett typ av störning. Vi är ofta väldigt försiktiga med att störningsträna hunden tidigt i inlärningen. Därför kan många hundar utföra moment till fulländning i köket eller på den egna tomten men kunskapen är som bortblåst i en annan typ av miljö. Generaliseringsträna hunden tidigt i inlärningen genom att utmana den i det den kan. Då förebygger du senare problem med att hunden inte kan utföra momentet i en ny situation eller miljö den inte känner igen sig i. Det enklaste sättet att få hunden att tappa koncentrationen på uppgiften är att använda sig av den förväntade belöningen.


Frukostapportering

Jag lärde min labrador Kuling att apportera när jag åt frukost och läste morgontidningen. Intill mig på bordet stod en skål med godis och på golvet låg några leksaker. Kuling lärde sig snabbt att jag klickade om han grep ett föremål. Jag belönade genom att slänga en godbit långt bakom och förbi honom. Han vände om och sprang ut i hallen och letade reda på sin godbit. Undan för undan ökade även tempot tillbaka till mig eftersom förutsättningen för att få en godis var att Kuling grep apporten som låg framför mina fötter. Bieffekten av just det här belöningssättet leder till att hunden skyndar sig att komma tillbaka för att kunna gripa leksaken på nytt. Många förare belönar omedvetet hunden inte bara för gripandet, utan även för att hunden står stilla. Apportering är ett aktionsmoment, därför är det viktigt att inte belöna hundens position. Det finns en stor risk att vi lär in en passivitet, vilket i slutänden kan leda till ett dåligt tempo på väg in.

”Håll fast"


Ett vanligt fel i inlärningen av apportering, är att vi prioriterar tiden för hur länge hunden ska hålla i apporten innan vi klickar eller säger "loss". Jag menar att vi hoppar över en viktig del i gripandeträningen när vi förlänger tiden hunden ska hålla fast föremålet istället för att utmana hunden i själva gripandet. Genom att störa hunden precis när den gripit apporten lär vi med automatik in även ett "håll fast". Ett bra störningsträning innebär att vi inte kan få hunden att släppa föremålet oavsett störning förrän vi säger ”loss”.


Utmana hunden med den förväntade belöningen

Tänk efter, vad är det förutom klickern som troligen gör att din hund skulle släppa föremålet den har i munnen? Just det, rörelsen (handen) som signalerar att hunden ska få sin belöning. Kriteriet för belöning är att din hund klarar att hålla fast apporten när du påbörjar en rörelse mot godbiten på bordet.


Omedelbart din hund griper föremålet, utmanar du den genom att sträcka ut handen mot godisskålen.

Var snabb att klicka om din hund håller kvar föremålet i munnen (kriteriet), trots att du sträcker ut din hand. Belöna genom att kasta iväg godbiten.

Släpper din hund föremålet, drar du snabbt tillbaka handen (det är inte handen som ska vara signalen för ”loss” utan kommandot) och väntar tills hunden på nytt griper apporten. Då sträcker du handen mot godisskålen igen. Klicka (loss) och belöna om hunden håller i föremålet trots utmaningen. Föremålet tar du aldrig i till en början.


Arbeta utan kommando, övningen blir annars alltför kravfylld. Genom att låta hunden prova sig fram utspelas istället en lek mellan er. Bli absolut inte irriterad om hunden släpper föremålet. Däremot får du gärna vara lite retsam någon sekund. Hunden gick ju på din fint, en poäng till dig. Förutsättningen för att generaliseringsträningen ska fungera är att hunden har en hög intensitet i sina spontana gripanden - att hunden vet kopplingen mellan godis och att den spontant ska gripa ett föremål.


När hunden håller fast apporten trots att du sträcker fram din arm måste du hitta på nya sätt att utmana din hund att släppa apporten. Tänk bara på att antalet lyckanden överväger antalet misslyckanden. Släpper din hund föremålet fler än tre gånger på raken är antingen utmaningen alltför svår, eller så är hundens motivation att gripa föremålet alltför låg.


Idag är det nästan en omöjlighet för mig att få Kuling att släppa apporten innan jag säger loss. Jag kan utmana honom med att lägga godis på nosen när han håller apporten, jag kan slänga godis på honom, leka med en boll framför honom. Han släpper inte förrän jag säger ”loss” eller ”varsågod”. Han stirrar stint på mig och hans attityd är full av självförtroende och glädje. ”Den går jag inte på” säger hans blick.


 


Förafattare: Eva Bodfäldt

Frukostapportering